MINST SAGT. Helt sjukt slut nu. Och fick inte med mig mer än ynka 3 tröjor och lite smink&smycken. OCH DOM VAR INTE ENS KÖPTA PÅ REAN. Hallå liksom?! Värt. Ingen jävla nyårsblåsa fick jag med mig hem heller. Nej urre usch. Blev på jävligt dåligt humör pga allt folk och blåsten. Tur att jag hade tre fina människor med mig som lättade upp stämningen. Så några riktigt härliga skratt kunde vi allt få mitt under all stress. Som tur är ställer världens bästa (mormor) upp på en sista-minuten-tripp till norpan på torsdag. Hon är bäst. Yes. Just nu är becca i duschen. Smsar med mig gör hon oxå. Cpt. Haha. :-) Nej, men när hon är klar, ska vi slänga på oss varsin ansiktsmask. Sedan glo på film och äta något gott.

Anonym om tjugotre:

detta ska alltså föreställa julafton. det är typ sju PLUSgrader och regn. DET ÄR INTE EN TRÅKIG KVÄLL I FEBRUARI/MARS DÅ? nej! detta håller inte. bäst för vem det nu är som ställer till med detta att jag vaknar upp till en VIT fin jul imorgon.

pluggade hela kvällen igår. och även 4 timmar idag har jag suttit och bara läst och skrivit.

I have done it again, I have been here many times before. Hurt myself again today and the worst part is there's no one else to blame. Be my friend. Hold me. Wrap me up. Unfold me. I am small and needy. Warm me up and breathe me. I have lost myself again

Lost myself and I am nowhere to be found

Nu är det så att min fina vän Madicken. (du är så himla stark och bra gumman) Skrev ett inlägg igår. Som gjorde sjukaste intrycket på mig. Helt jäkla sjukt. Jag kände igen mig till 100% i vissa delar som hon skrev. Som det här med att inte visa hur mycket man egentligen uppskattar och framför allt älskar någon. Grejen är den. Att där är jag fast. Jag sitter fast. Jag är så jävla dålig på det. Jag kan inte. Jag vet inte varför. Gör det mig till en dålig människa? Enligt mig, ja. För jag får/har fått lida för det. Big time. Jag har förlorat vänner, kärlek och tilllit från familjen på grund utav mitt betéende. Alltså, jag har no promblems med att vara snäll. Men jag är ju en jävligt..blyg.. och instängd tjej. Egentligen. Dock så uppfattar nog, tror jag, många mig som lite tillbakadragen men ändå en tjej som vågar ta för sig och som inte är rädd för att prata med nya människor. För det är så jag vill att folk ska se mig. Så ja, jag har ju lätt för att vara trevlig. Men jag har oxå extremt lätt för att ta illa upp. Ta skit ifrån andra. Och det är där den onda cirkeln börjar. För jag tar ut det, som säkert många andra gör (?), på dem som står en närmast. Dom man faktiskt mår bra med, som man kan prata med och som man litar på. Men. Saken är den att. Jag kan verkligen vara elak, dryg och uppkäftig. Jag går över gränsen. Men det är för att jag har kvar skit sen redan mina första år i skolan. (Dock så är det inget som jag tänker ta upp här. Det förblir privat. Hoppas ni förstår :-)) Som jag går och ältar. Bygger på. Tar mer skit. Blir mer osäker och arg. Och visst har jag oxå slängt skit på andra oxå. Sånna som egenligen inte gjort mig något alls. Men det var mer förr. Inte för att det var speciellt mycket då heller. Det var väl någon gång i högstadiet när man skulle visa sig. Cool? Ville passa in, osv. Eller något liknande. Barnsligt och töntigt som fan! Men till mesta dels var jag, rädd. Jag är rädd. Och svag. Framför allt. Jag är.. konflikträdd. Helt sjukt konflikträdd. Jag har svårt för att öppna mig helt. Säga vad det är jag faktiskt är nere av. Men. Faktiskt, i fredags. Halv två på natten satt jag och mina vänner Louise och Emma i en soffa. Och. Vi grät och skrattade om vartannat. Och då. Då sa jag hur jag känt. Hur jag känner. Hur jobbigt jag haft det och vad som tyngt ner mig. Och det. Det är första gången jag gjort så. Någonsin. Påriktigt liksom. Den ända jag ''berättat'' det för innan är, min dagbok. Där står allt. Precis allt. Där skriver jag ut mina känslor och tankar. Och det är med hjälp utav den som jag klarat mig tror jag. Liksom. Det var/är en fristad och sitta och skriva och skriva tills man blir helt trött i skallen. Skriva allt man känner. Ja, verkligen skriva om allt. Men i fredags blev det till riktiga ord. Shit, jag pratade faktiskt om det. Och lättnanden efter var helt otrolig. Jag flög fram. Stenen från mitt bröst lättade och jag kände mig.. fri? Ja, jag kände mig fri. Fri från alla dom där helvetestankarna och den där jävla klumpen i halsen som endast kan brista när jag är själv, brast för en gångs skull när någon lyssnade. Och den är borta nu. Den finns inte längre. Jag har nog aldrig mått som jag gjorde efter vi hade pratat klart. Och allt skit känns liksom lite lindrigare nu. Som om jag faktiskt kommer klara det här. Allt kommer bli bra. Jag ska bli starkare. Jag ska. Jag ska börja våga prata, gråta, vara arg på rätt person/personer, sluta ta åt mig. Jag ska även våga njuta av livet. Sluta vara rädd för att ha det för bra. För det har jag en tendens till att va. Vara rädd för att falla tillbaka på noll. Inse att allt inte kan gå som man vill. Och när något händer. Ta tag i det.  Börja visa hur mycket jag faktiskt älskar min familj. Dom är ju trots allt det bästa man har. Och ingen familj är en felfri familj. Det borde vi i vår familj veta om något. Men. Det ger mig ingen rätt till att vara så som jag är med dom. För dom försöker faktiskt. Jag gav liksom upp någonstans påvägen. Men dom försöker. Från och med nu ska jag oxå göra det. Och till mina vänner. Jag älskar er. Ni är starka personer. Så tack. Tack för all hjälp. Och förlåt. Förlåt för att jag kan va så som jag kan va. Typ. Haha. Men ja. Åh, ni är verkligen guldvärda.

Sitter och nöter Those Dancing Days och är precis klar med en krönika. 2 analyser tooo gooo. hejaheja!!

Sitter i Maddes säng med Sara och väntar på att vår husa Madde ska bli klar med.. frukosten. Kött och pommes! Annars så är vi fett lediga idag. Kändes. Så. Jälva. Bra. Att inte något alarm tjöt imorse, OCH DET ÄR MÅNDAG. Ren lycka. Efter brunchen så tar jag bussen hem, och helvete. Då måste jag plugga tills det är dags för att knyta sig. (Stänga av mobilen och spärra FB bör jag göra då..)

(tidsinställt inlägg)