man måste dö några gånger,innan man kan leva



har någon slags overklighets känsla i kroppen. jag skakar fortfarande lite lätt. jag har nog slut på tårarna i lagret iallafall. får nog vänta några år innan jag kan ta till med och gråta igen. skrikit så vi både hållt på och svimmat och nästan tappat rösten har vi  oxå lyckats finemang med. lars.W kom även och gästade. ja. jag är uppe i extas. mållös. kärlek,ack så mycket kärlek. ruset. det där underbara ruset. den där så olagligt underbara Håkan. HÅKAN HELLSTRÖM. trodde jag skulle svimma när han ritade ett hjärta med fingrarna på sitt bröst och pekade på mig. nä,nu låter jag som någon liten överdriven fjortis på dryga fjorton år.
men vafan,é man lycklig så é man.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
† Linnéa Zweiniger - http://linneazweiniger.webblogg.se/