Nu är det så att min fina vän Madicken. (du är så himla stark och bra gumman) Skrev ett inlägg igår. Som gjorde sjukaste intrycket på mig. Helt jäkla sjukt. Jag kände igen mig till 100% i vissa delar som hon skrev. Som det här med att inte visa hur mycket man egentligen uppskattar och framför allt älskar någon. Grejen är den. Att där är jag fast. Jag sitter fast. Jag är så jävla dålig på det. Jag kan inte. Jag vet inte varför. Gör det mig till en dålig människa? Enligt mig, ja. För jag får/har fått lida för det. Big time. Jag har förlorat vänner, kärlek och tilllit från familjen på grund utav mitt betéende. Alltså, jag har no promblems med att vara snäll. Men jag är ju en jävligt..blyg.. och instängd tjej. Egentligen. Dock så uppfattar nog, tror jag, många mig som lite tillbakadragen men ändå en tjej som vågar ta för sig och som inte är rädd för att prata med nya människor. För det är så jag vill att folk ska se mig. Så ja, jag har ju lätt för att vara trevlig. Men jag har oxå extremt lätt för att ta illa upp. Ta skit ifrån andra. Och det är där den onda cirkeln börjar. För jag tar ut det, som säkert många andra gör (?), på dem som står en närmast. Dom man faktiskt mår bra med, som man kan prata med och som man litar på. Men. Saken är den att. Jag kan verkligen vara elak, dryg och uppkäftig. Jag går över gränsen. Men det är för att jag har kvar skit sen redan mina första år i skolan. (Dock så är det inget som jag tänker ta upp här. Det förblir privat. Hoppas ni förstår :-)) Som jag går och ältar. Bygger på. Tar mer skit. Blir mer osäker och arg. Och visst har jag oxå slängt skit på andra oxå. Sånna som egenligen inte gjort mig något alls. Men det var mer förr. Inte för att det var speciellt mycket då heller. Det var väl någon gång i högstadiet när man skulle visa sig. Cool? Ville passa in, osv. Eller något liknande. Barnsligt och töntigt som fan! Men till mesta dels var jag, rädd. Jag är rädd. Och svag. Framför allt. Jag är.. konflikträdd. Helt sjukt konflikträdd. Jag har svårt för att öppna mig helt. Säga vad det är jag faktiskt är nere av. Men. Faktiskt, i fredags. Halv två på natten satt jag och mina vänner Louise och Emma i en soffa. Och. Vi grät och skrattade om vartannat. Och då. Då sa jag hur jag känt. Hur jag känner. Hur jobbigt jag haft det och vad som tyngt ner mig. Och det. Det är första gången jag gjort så. Någonsin. Påriktigt liksom. Den ända jag ''berättat'' det för innan är, min dagbok. Där står allt. Precis allt. Där skriver jag ut mina känslor och tankar. Och det är med hjälp utav den som jag klarat mig tror jag. Liksom. Det var/är en fristad och sitta och skriva och skriva tills man blir helt trött i skallen. Skriva allt man känner. Ja, verkligen skriva om allt. Men i fredags blev det till riktiga ord. Shit, jag pratade faktiskt om det. Och lättnanden efter var helt otrolig. Jag flög fram. Stenen från mitt bröst lättade och jag kände mig.. fri? Ja, jag kände mig fri. Fri från alla dom där helvetestankarna och den där jävla klumpen i halsen som endast kan brista när jag är själv, brast för en gångs skull när någon lyssnade. Och den är borta nu. Den finns inte längre. Jag har nog aldrig mått som jag gjorde efter vi hade pratat klart. Och allt skit känns liksom lite lindrigare nu. Som om jag faktiskt kommer klara det här. Allt kommer bli bra. Jag ska bli starkare. Jag ska. Jag ska börja våga prata, gråta, vara arg på rätt person/personer, sluta ta åt mig. Jag ska även våga njuta av livet. Sluta vara rädd för att ha det för bra. För det har jag en tendens till att va. Vara rädd för att falla tillbaka på noll. Inse att allt inte kan gå som man vill. Och när något händer. Ta tag i det.  Börja visa hur mycket jag faktiskt älskar min familj. Dom är ju trots allt det bästa man har. Och ingen familj är en felfri familj. Det borde vi i vår familj veta om något. Men. Det ger mig ingen rätt till att vara så som jag är med dom. För dom försöker faktiskt. Jag gav liksom upp någonstans påvägen. Men dom försöker. Från och med nu ska jag oxå göra det. Och till mina vänner. Jag älskar er. Ni är starka personer. Så tack. Tack för all hjälp. Och förlåt. Förlåt för att jag kan va så som jag kan va. Typ. Haha. Men ja. Åh, ni är verkligen guldvärda.